Aftontankar från min källare

Jag minns från min barndom, det var en reklamfilm för livförsäkringar eller kanske någon hjärtfond. Där sjöng en röst Taubes "Så länge skutan kan gå..." och rörde mig till tårar, det var någonting i orden, i tonen som gav upphov till vad jag minns som min första dödsångest. Människans förgänglighet gick upp för mig och jag bytte kanal. Men faktum kvarstod "Snart klämtar klockan för DIG: ding, ding, dong!"

Nu en femton år senare, rör valsen fortfarande till det i mig. Men nu är det fråga om rena lyckoströmmar och tacksamhetskänslor i kombination med skamsenhet över mitt eget jävla gnäll.
Ni som läste föregående inlägg (egentligen publicerat för två veckor sedan) kanske uppfattade en viss syrlig- och bitterhet, ett jävla gnäll helt enkelt. Jag har ägnat sån energi på att tycka synd om mig själv i sommar, ägnat timmar till att övertyga mig själv att ingen bryr sig om mig och att jag inte klarar någonting. Sedan lagt än mer energi på att säga emot de som försöker bevisa motsatsen. Jag har allt man kan önska sig, ibland förstår jag det också. Just nu tack vare Evert:



"...så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss omigen
med Karibiens passadvind kring pannan."

Sensmoralen är kanske banal, men precis vad jag behöver just nu.
Min familj, mina vänner och min Hanna, jag älskar er!
Läxa: Lyssna på visan, ryck upp dig!

Movitz helt allena

Nu återstår inte mycket av sommaren, dvs. arbetsäventyret på Lofoten. Hemkomsten via hemstaden är efterlängtad men skrämmande på samma gång. Det är nämligen så att jag under månaderna här blivit lite utav en enstöring. Jag stämplar in 23 varje kväll och ut 8 morgonen därpå. Dessa timmar är ensamma timmar, liksom de vakna timmarna innan arbetet då allt eventuellt umgänge själva är på jobb. De gånger jag får sällskap drabbar mig ofta en social panik av löjliga proportioner. Jag verkar trivas bäst gömd inne på kontoret med Evert Taube i datorhögtalarna.

Borde jag vara nervös för hemkomsten, tillställningarna, påspringningarna på stan, den nya skolan? Var klass behöver sin kuf, var och en ett kors att bära.