Stenen passar på att gnälla lite. Del 1

Vi har fått lära oss i skolan... att i en krönika får man gärna vara ursinnig och arg, men aldrig gnällig och sur. Så i Stenens egen blogg passar jag på.



Gratistidningen Rodeo hade i senaste numret en stor grej om Frida Hyvönen. Reportaget handlade om att hon har köpt ett hus i Flarken. Rubriken: "Hem till byn". Hon har återvänt till uppväxtmiljön i Västerbotten och så vidare det hörs på nya plattan bla bla bla. Hon har helt enkelt gjort en David Sandström. (David köpte ett hus i obygden för några år sen. Svt tror inte att det är sant och gör en dokumentär om det hela)
Sen imorse, en vecka senare, kom den stora artikeln i DN om hur "Frida finner frid" i sitt nya hus i Flarken. Rubriken: "Hem till byn". Jag har en lång utläggning för en stackars nyvaken Petter om hur jävla gammalt hela uppslaget är och hur besviken jag är på Dagens Nyheter som inte kan komma med någon fräsch vinkel.
Nu när jag kommer hem på kvällen ligger nya numret av Sonic på bordet i hallen. Framsidan visar en bild på Frida Hyvönen. Rubriken: "Hemma i den vilda tystnaden".
Nu har jag förstås inget emot att Frida köpt ett hus i Flarken.
Men varför blir detta en rikstäckande nyhet?
Är det så oerhört märkligt att någon flyttar tillbaka från Stockholm till Västebotten att man ska behöva läsa det i tre olika tidningar för att förstå hur det ens är möjligt?
Jag kanske borde leta upp nån gammal släktgård i Flarken och bli förstasidestoff, du får plats.

Ich bin ein Berliner... a.k.a. Love weekend 08

– Gick ni på klubb? frågar någon.
– Nä.

Vi gick visserligen både en och två kilometer och hamnade på ett eller annat ställe som skulle kunna rubriceras klubb utan att vara det. Men vad vi verkligen gjorde var att äta, ofta, gott och mycket. Mellan måltiderna tog vi det lite take it easy.
Fann ett fantastiskt vandrarhem i Friedricshain. Rummet hade en takhöjd på tre och en golvyta på trettio. Balkong. Det var dessutom det första vandrarhem jag bott på som inte inrett med indiska väggbonader och andra motbjudande Urkultattiraljer. Schackrutiga golv, vita väggar, rena lakan.
Shoppade lite, en tröja med en liten huva som blir som någon sorts polokrage om man trixar lite.. En sjal, rutig. Blå skjorta. Sen även nåt litet och speciellt som ni kan få se senare..

En jävla otur

Dan Andersson hade en jävla otur, idag är det 88 år sedan han avled på ett hotellrum i Klarakvarteren i Stockholm. Personalen hade rökt ut vägglöss och slarvat med vädringen och killen dör under natten av de giftiga ångorna. Det brukar jag tänka på ibland. Nu är det kanske dags att läsa Göran Greiders bok om poeten... men först: BERLIN!

"du nutidens Penelope.."

Nu når mig sirenens sång, lockar mig bort. Hanna är i Berlin och propsar på att jag ska flyga ner i helgen. Det vore ju ett vanvettigt drag såhär i början av terminen... men ändå överväger jag det. Jag är förlorad! Den är mäktig, kärleken.
Besinnar mig, Väver en väv, väntar.

Aftontankar från min källare

Jag minns från min barndom, det var en reklamfilm för livförsäkringar eller kanske någon hjärtfond. Där sjöng en röst Taubes "Så länge skutan kan gå..." och rörde mig till tårar, det var någonting i orden, i tonen som gav upphov till vad jag minns som min första dödsångest. Människans förgänglighet gick upp för mig och jag bytte kanal. Men faktum kvarstod "Snart klämtar klockan för DIG: ding, ding, dong!"

Nu en femton år senare, rör valsen fortfarande till det i mig. Men nu är det fråga om rena lyckoströmmar och tacksamhetskänslor i kombination med skamsenhet över mitt eget jävla gnäll.
Ni som läste föregående inlägg (egentligen publicerat för två veckor sedan) kanske uppfattade en viss syrlig- och bitterhet, ett jävla gnäll helt enkelt. Jag har ägnat sån energi på att tycka synd om mig själv i sommar, ägnat timmar till att övertyga mig själv att ingen bryr sig om mig och att jag inte klarar någonting. Sedan lagt än mer energi på att säga emot de som försöker bevisa motsatsen. Jag har allt man kan önska sig, ibland förstår jag det också. Just nu tack vare Evert:



"...så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss omigen
med Karibiens passadvind kring pannan."

Sensmoralen är kanske banal, men precis vad jag behöver just nu.
Min familj, mina vänner och min Hanna, jag älskar er!
Läxa: Lyssna på visan, ryck upp dig!

Movitz helt allena

Nu återstår inte mycket av sommaren, dvs. arbetsäventyret på Lofoten. Hemkomsten via hemstaden är efterlängtad men skrämmande på samma gång. Det är nämligen så att jag under månaderna här blivit lite utav en enstöring. Jag stämplar in 23 varje kväll och ut 8 morgonen därpå. Dessa timmar är ensamma timmar, liksom de vakna timmarna innan arbetet då allt eventuellt umgänge själva är på jobb. De gånger jag får sällskap drabbar mig ofta en social panik av löjliga proportioner. Jag verkar trivas bäst gömd inne på kontoret med Evert Taube i datorhögtalarna.

Borde jag vara nervös för hemkomsten, tillställningarna, påspringningarna på stan, den nya skolan? Var klass behöver sin kuf, var och en ett kors att bära.