Nu återstår inte mycket av sommaren, dvs. arbetsäventyret på Lofoten. Hemkomsten via hemstaden är efterlängtad men skrämmande på samma gång. Det är nämligen så att jag under månaderna här blivit lite utav en enstöring. Jag stämplar in 23 varje kväll och ut 8 morgonen därpå. Dessa timmar är ensamma timmar, liksom de vakna timmarna innan arbetet då allt eventuellt umgänge själva är på jobb. De gånger jag får sällskap drabbar mig ofta en social panik av löjliga proportioner. Jag verkar trivas bäst gömd inne på kontoret med Evert Taube i datorhögtalarna.
Borde jag vara nervös för hemkomsten, tillställningarna, påspringningarna på stan, den nya skolan? Var klass behöver sin kuf, var och en ett kors att bära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar