Vem kan man lita på?

"När Marilyn Monroe tappat taget och Greta Garbo har blivit ful"

Syster Yster och Patrik hälsade på. Hade lyckats locka ner dem med Depeche Mode i Scandinavium som agn på kroken. Vi åt palt, lekte med Iphones, promenerade i industriområdena på Hisingen och annat man gör som mest.

Så till konserten.
Mina förväntnigar var visserligen låga. Depeche Mode har inte gjort en bra skiva sedan 1990. Och någon borde förklarat det för dem innan de valde setlist. Kanske Zlatan kunde gjort ett uttalande?
När Depeche var bra så var de väl bra. Behind the wheel var fenomenal. Men överdosen av receptbelagda sömnpiller från 90- och 00-talskatalogen gjorde att taket aldrig riktigt lyfte.
Det är rent oförskämt att inte spela låtar som Strangelove, People are people, eller Everything counts när det nya materialet inte håller måttet.
Och Zlatan vill inte spela i landslaget.
När det väl höll på att explodera i refrängerna på låtar som Enjoy the silence eller högoddsaren A Question of Time tar Dave Gahan semester och sträcker slött och oengagerat ut micken i publikhavet. Suck.

Nå, jag har i alla fall sett Dave spinna och Zlatan näta.

Men vem i hela världen kan man lita på?

PS. Notera att Dave och Zlatan ser likajävladana ut. DS.

2010 bloggens år?

Så var det dags.
Till tonerna av "Tror du vi hinner?" rök både skägget och håret.
Nå, kanske inte riktigt så. Men med raderna "rakar av skägget, kammar en bena, cyklar han med oss om det bli krig" dansandes under hjässan satte jag mig i en stol hon min frisör Hasse Olsson.
Hasse klipper även de flesta av mina manliga vänner och säkert de flesta av dina. Hos Hasse sitter man snällt och väntar på sin tur och tvingar sig igenom några exemplar av "Populär historia" innan det äntligen blir ledig i den av de två frisörstolarna i salongen som faktiskt används. Med Hasse kan du småtjöta eller låta bli.
Hasse hade en lumparpolare från Umeå.

Väl hemma med min tvåhundrakronorsfrisyr (ja, Hasse har chokhöjt priset. förmodligen som en följd av att han numer har stängt på fredagar) låste jag om mig i badrummet och drog igång skäggtrimmern som en skicklig försäljare på Teknikmagasinet sålt på mig någon gång under sensommaren.
Självklart rakade jag fram några lika roliga som obligatoriska skägg:



Vad mer är nytt 2010?
Vilka andra skepnader antar Stenens 26-årskris?

Jo, 2010 är Sportens år!
Stenen har har lovat sig själv att sporta minst två gånger i veckan.
Sportens år började väl sådär...
Sport: Bandy
Skada: Ryggen. Stenen fick sova med knäna mot bröstkorgen i tre nätter. Ryggfan gick liksom inte att räta ut! Nåja mången modfälld journaliststudent bjöds på ett gott skratt när jag klagade mig fram som en osalig gubbe i korridorerna.

Sport: Jogga
Skada: Knät. De sprillans nya skorna kunde inte rädda gubbknän. Väl tillbaka från ryggskadan - halt.

Sport: Badminton
Skada: Självkänslan.

Som en första åtgärd, åtminstone till de två första problemen, skaffade jag idag ett årskort på GAK-hallen.
Där ska min personal trainer och mentala coach Jonas Gidlund hjälpa Stenen att rädda vad som räddas kan innan 26-årsdagen är ett faktum! Kanske kan ni börja kalla mig Byggarn? Kanske kan coach Gidlunds expertis på psykologins område rädda även självkänslan så att Erik och Joel en dag får ordentligt med pisk i Fjäderborgen?



Så sitter man här igen. I soffan med gamig nacke och Macbooken i knät och bloggar. Hör ni dånet från den stora varningsklockan? Trettiominus-kris!

Stenen passar på att gnälla lite. Del 1

Vi har fått lära oss i skolan... att i en krönika får man gärna vara ursinnig och arg, men aldrig gnällig och sur. Så i Stenens egen blogg passar jag på.



Gratistidningen Rodeo hade i senaste numret en stor grej om Frida Hyvönen. Reportaget handlade om att hon har köpt ett hus i Flarken. Rubriken: "Hem till byn". Hon har återvänt till uppväxtmiljön i Västerbotten och så vidare det hörs på nya plattan bla bla bla. Hon har helt enkelt gjort en David Sandström. (David köpte ett hus i obygden för några år sen. Svt tror inte att det är sant och gör en dokumentär om det hela)
Sen imorse, en vecka senare, kom den stora artikeln i DN om hur "Frida finner frid" i sitt nya hus i Flarken. Rubriken: "Hem till byn". Jag har en lång utläggning för en stackars nyvaken Petter om hur jävla gammalt hela uppslaget är och hur besviken jag är på Dagens Nyheter som inte kan komma med någon fräsch vinkel.
Nu när jag kommer hem på kvällen ligger nya numret av Sonic på bordet i hallen. Framsidan visar en bild på Frida Hyvönen. Rubriken: "Hemma i den vilda tystnaden".
Nu har jag förstås inget emot att Frida köpt ett hus i Flarken.
Men varför blir detta en rikstäckande nyhet?
Är det så oerhört märkligt att någon flyttar tillbaka från Stockholm till Västebotten att man ska behöva läsa det i tre olika tidningar för att förstå hur det ens är möjligt?
Jag kanske borde leta upp nån gammal släktgård i Flarken och bli förstasidestoff, du får plats.

Ich bin ein Berliner... a.k.a. Love weekend 08

– Gick ni på klubb? frågar någon.
– Nä.

Vi gick visserligen både en och två kilometer och hamnade på ett eller annat ställe som skulle kunna rubriceras klubb utan att vara det. Men vad vi verkligen gjorde var att äta, ofta, gott och mycket. Mellan måltiderna tog vi det lite take it easy.
Fann ett fantastiskt vandrarhem i Friedricshain. Rummet hade en takhöjd på tre och en golvyta på trettio. Balkong. Det var dessutom det första vandrarhem jag bott på som inte inrett med indiska väggbonader och andra motbjudande Urkultattiraljer. Schackrutiga golv, vita väggar, rena lakan.
Shoppade lite, en tröja med en liten huva som blir som någon sorts polokrage om man trixar lite.. En sjal, rutig. Blå skjorta. Sen även nåt litet och speciellt som ni kan få se senare..

En jävla otur

Dan Andersson hade en jävla otur, idag är det 88 år sedan han avled på ett hotellrum i Klarakvarteren i Stockholm. Personalen hade rökt ut vägglöss och slarvat med vädringen och killen dör under natten av de giftiga ångorna. Det brukar jag tänka på ibland. Nu är det kanske dags att läsa Göran Greiders bok om poeten... men först: BERLIN!

"du nutidens Penelope.."

Nu når mig sirenens sång, lockar mig bort. Hanna är i Berlin och propsar på att jag ska flyga ner i helgen. Det vore ju ett vanvettigt drag såhär i början av terminen... men ändå överväger jag det. Jag är förlorad! Den är mäktig, kärleken.
Besinnar mig, Väver en väv, väntar.

Aftontankar från min källare

Jag minns från min barndom, det var en reklamfilm för livförsäkringar eller kanske någon hjärtfond. Där sjöng en röst Taubes "Så länge skutan kan gå..." och rörde mig till tårar, det var någonting i orden, i tonen som gav upphov till vad jag minns som min första dödsångest. Människans förgänglighet gick upp för mig och jag bytte kanal. Men faktum kvarstod "Snart klämtar klockan för DIG: ding, ding, dong!"

Nu en femton år senare, rör valsen fortfarande till det i mig. Men nu är det fråga om rena lyckoströmmar och tacksamhetskänslor i kombination med skamsenhet över mitt eget jävla gnäll.
Ni som läste föregående inlägg (egentligen publicerat för två veckor sedan) kanske uppfattade en viss syrlig- och bitterhet, ett jävla gnäll helt enkelt. Jag har ägnat sån energi på att tycka synd om mig själv i sommar, ägnat timmar till att övertyga mig själv att ingen bryr sig om mig och att jag inte klarar någonting. Sedan lagt än mer energi på att säga emot de som försöker bevisa motsatsen. Jag har allt man kan önska sig, ibland förstår jag det också. Just nu tack vare Evert:



"...så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss omigen
med Karibiens passadvind kring pannan."

Sensmoralen är kanske banal, men precis vad jag behöver just nu.
Min familj, mina vänner och min Hanna, jag älskar er!
Läxa: Lyssna på visan, ryck upp dig!